"Linda, vad tror du om den här bruna plastmattan. Den blir väl fin i ditt kök?". Mamma kommer upp från källaren och har lyckats rotat fram en gammal plastmatta. Likt en sjaskig och alkoholiserad uteliggare, ser den sådär motbjudande ut, men verkar be om uppmärksamhet. Eller så är det bara mamma som så ivrigt och med bedjande blick, ber mig att ta emot den ytterst unika rariteten. Jag tittar en aningens nedlåtande mot mattan samtidigt som jag tackar nej till gåvan. En uppenbar besvikelse sprider sig över mammas ansikte och det hugger till i bröstet på mig, när hon med tunga steg bär ner mattan igen, längst in där ingen hittar åt den igen. "Tack mamma, men det är mitt eget hem och jag vill verkligen ordna med den själv". Ett tappert försök att locka fram ett litet leende igen hos mamma. Hon tittar upp och ler lite ansträngt. "Jag försöker ju bara hjälpa till". Det förstår jag mycket väl, en mamma som vill hjälpa sin dotter. Men, som jag vill minnas sist, blev det en smärre lycka.

Klockan är nästan tre och jag huttrar lite, efter att jag precis har klivit upp ur ett långt, hett och avslappnande bad. Jag bläddrar lite förstrött i en kalender och räknar dagarna. Två och en halv vecka kvar ungefär och sedan får jag äntligen flytta till min egna efterlängtade lägenhet. "Hur är det gubben?". Min hund Fellini ligger vid mina fötter och påkallar min uppmärksamhet. Jag stryker hans lena huvud och böjjer mig ner för att ge honom en kram. Tänk att tiden har gått så fort. Jag minns det som igår, när jag med stor förväntan åkte de 65 milen från Stockholm upp till Köpmanholmen, för att hämta det lilla knytet. Nu har min lilla valp vuxit och blivit stor, närmare bestämt 14 månader.

Pappa har börjat med middagsbestyren och utan att behöva gå ner, vet jag att Fellini följer minsta rörelse i hopp om att något gott ska trilla ner. Ännu en händelselös vecka är snart till ända och en ny hägrar. På måndag ska jag och Samanthika åker ner till Sundsvall. Jag har sett lite saker som jag vill ha till min lägenhet.

14:59, nu är det bäst att jag tar tag i mina studier. Ikväll kommer det inte bli mycket gjort. Då planerar jag en mysig hemmakväll i soffan, med en stor påse godis. tv-tittande och ströprat med mina föräldrar.

Linda önskar er blogg-läsare en trevlig fredagkväll och avslutar med orden:

Varje dag är unik. Ta vara på den och lev efter hjärtats slag. För när det slutar slå, finns ingen morgondag att drömma om.

//Linda