fellini06

Jag har precis tagit ett långt, hett och avslappnade bad. Den ljuslila morgonrocken, som jag fått av min storebror Fredrik och hans fru Stefanie för några år sedan, värmer gott runt min småfrusna kropp. En blöt hårslinga irriterar i ansiktet och några vattendroppar faller ner. Jag drar håret bakåt i en hästsvans samtidigt som jag drar en djup suck och blundar. En lugn ballad spelas i bakgrunden och tankarna börjar snurra runt. Det skär i hjärtat och jag känner plötsligt en tomhet inom mig. Lika fort som känslan smygigt sig in, försöker jag skaka av mig den. Ute faller snöflingorna och kylan är ett faktum.

Stadens egen lokaltidning har en helsides artikel på sista sidan. Tre män står fint uppradade framför en byggnad, vars färg känns lika trist som vädret ute. Jag hajjar genast till när jag läser ett av namnena, Per Forslund. Fast det gått närmare 14 år sedan, minns jag det som igår. Han var min allra första kärlek. Obesvarad sådan också. Så många tårar jag fällt om nätterna, kramat min kudde och drömt mig bort. Idag, sambo och två barn, men han har inte förändrats nämnvärt till det yttre, utan är lika snygg nu som då. Antar att den första kärleken alltid kommer att ha en plats i hjärtat oavsett om det var av den lyckliga eller olyckliga sorten. Alla mina förälskelser kan tilläggas, var av den olyckliga sorten. Men, vad kan väl en tonåring göra, då hjärtat brister?

Tonåring? Nej, mitt hjärta har gråtit allt för många gånger, mina tårar har rasat likt ett vattenfall och själen har brustit som ett stormande hav. 27 år och att famla efter nyckeln till någons hjärta, vad har väl då ålder med saken att göra? Jag råkar bara var den lilla flickan som aldrig hittar ett hjärta vars dörrar står på glänt.

Linda

Kvällens låttext e helt klart givet, tillägnad det värdefullaste i mitt liv. Erika, min älskade vän i nöd å lust.

For all those times you stood by me.
For all the truth that you made me see.
For all the joy you brought into my life.
For all the wrong that you made right.
For every dream you made come true.
For all the love I found in you.
I'll be forever thankful.
You're the one who held me up. Never let me fall off.
You're the one who saw me through, through it all.
You were my strenght when I was weak.
You were my voice when I couldn't speak.
You were my eyes when I couldn't see.
You saw the best there was in me.
Lifted me up when I couldn't reach.
You gave me faith 'cause you believed.
I'm everything I am, because you loved me.

P.S. Jennie, tack för omtanken ... å kramar tebaks. Skönt å veta att man inte e ensam om händelsen. Angående Fellini å Keyla ... mja, man börjar ju undra. Va ne inte under ett tillfälle som Fellini hade huve under Keyla nånstans där nertill ;O) ... *asg*. D.S

13 minusgrader ute och kylan bet sig sannerligen fast i både arslet och lårena. Drog upp min stora huva på jackan och gav mig till trots ut på min sedvanliga morgonpromenad. Fryser fortfarande, trots att det är en timma sedan jag kom in i värmen igen. Har hunnit med att köra 3*10 reps bic.curls samt 3*10 reps hantelrodd. Misströstade mig igårkväll, då pappas dumma våg skrek 53kg, vilket innebär att jag skulle ha dragit på mig en viktökning om 5.6kg. Försökte dock att se någon ljuspunkt i det hela, då Plus så lämpligt visade en granskning av fyra digitala vågar, där samtliga visade fel resultat. Måtte jag få flytta från den här hålan snart, så att jag kan ta tag i mitt liv igen och bli en levande människa.

Det skrämmer mig att jag fortfarande, (trots att det nu gått snart tre år sedan den hemska händelsen i april 2005) har men. Det slog mig idag under morgonpromenaden, att jag ständigt känner det som att någon går bakom mig. Av ren nojja vänder jag mig om allt som oftast och för det mesta finns ingen där. Men, om någon går bakom, stannar jag upp tills denna/dessa har passerat mig. Fånigt? Kanske, kanske inte, men den händelsen har satt sina spår och kommer att förfölja mig resten av mitt liv. Livet känns oerhört orättvist, när jag tänker på det. Hans straff, fem år, mitt straff, hela livet ut. Ibland kan jag vakna på nätterna och känna hjärtat dunka hårdare och hårdare, ångesten kryper på och jag får svårt att andas. Jag minns det så väl, samtidigt som jag bara vill glömma. Men om jag blundar, ser jag det bara tydligare, kudden som han försökte kväva mig med, slagen och de nedlåtande orden. Vad fick jag? 10 besök hos en Psykolog och sen skulle jag då vara färdigrehabiliterad. Samt en mindre summa pengar i skadestånd, vilken glädje.

På SÖS fick dom en chock. De sa att det inte sett såna otäcka skador på väldigt länge. Och nej, jag var nog ingen vacker syn för ögat. Men, de såren läkte, även om det gjorde ont. Det är såren i själen som tar sådan tid att läka och det gör fortfarande ont. Jag tror att händelsen jagar mig fortfarande, mycket därför att jag under väldigt lång tid stängde ute känslorna och vägrade se vad som hänt. Jag intalade mig själv att allt var bra och jag mådde toppen. När känslorna började släppa, blev det inte mycket bättre, då skyllde jag allt på mig, för det var ju mitt fel. Det måste det ha varit, för tom domaren i SVEA sa ju så: "Varför knuffade du inte bara bort honom och gick därifrån?" Va fan är det för fråga?!? "Jo, du förstår Herr domare, det är väl absolut inga problem för en tjej på 150cm, 48kg att knuffa bort ett muskelpaket på 186cm och 96kg, som dessutom är aggressiv och hotat att slå ihjäl en. Självklart är det då min första tanke."

Vill rikta mitt helhjärtade tack till Erika, än en gång. Kan inte sägas tillräckligt mycket. För du fanns där för mig, direkt efter händelsen, genom rättegångarna och efteråt. Du stod kvar vid min sida, och har aldrig svikit mig. Jag förtjänar inte dig och din vänskap ... men tack för att du finns kvar och dela alla med och motgångar. Älskar dig så otroligt mycket ... Ville bara att du skulle veta.

Puss, Linda

P.S. Jennie, Fellini mår prima. Pälsen har vuxit väldigt bra ... nu e det bara lite kort, men annars ser det bra ut. Nu e han väl en blandis mellan Nakenhund och Powder Puff .. ;O). Fellini hälsar Keyla me blöta pussar. Han saknar sin girlie ... *ler*.D.S

Idag har jag haft en av mina sämre dagar. Den olidliga smärtan har åter gjort sig påmind om de sjukdomar jag faktiskt tvingas leva med för resten av mitt liv. Med två sjukdomar samtidigt är det således ytterst svårt att avgöra vilken av dessa som vid tillfället är orsaken till smärtan. Jag har även länge påstått att smärta är en av de symptom som är svårast att beskriva. För mig känns det stundvis som om någon hackar en glödande, elektrisk kniv otaliga gånger i min högra sida. Detta är de gånger jag har som minst ont. När det är som värst önskar jag nästan att jag vore död. Då kan jag inte röra på en endaste liten muskel i kroppen. Jag kan inte ens andas, för så ont har jag då. Ofta har jag också värmesvallningar och ibland får jag panik, då jag inte får åt mig luft.

En gång då detta hände, fick jag 40 graders feber inom loppet av 10 minuter från att ha varit helt frisk och symptomfri. Då kunde jag inte få åt mig andan, och jag trodde jag skulle kvävas. Min bror fick hämta mig och köra mig till KS akut. Där fick jag stanna över natten. Jag låg och skakade och var svår att få kontakt med. Läkarna misstänkte då att jag hade vätska i hjärtsäcken, men proverna visade inget. Det var innan man visste felet med mig och senare kunde diagnostisera mig med Endometrios.

Denna diagnos ställdes av min dåvarande läkare på SÖS, Annelie Gjörels. Hon var ytterst förvånad över att det var Endometrios och även i så stort omfattning och spridning i bukdelen. Detta, då jag inte påvisat de typiska symptom som gäller vid Endometrios. Efter en titthålsoperation, lyckades min läkare med kollegor bränna bort stora delar av endometrium, som hade spridit sig så långt att det uppstått en inre blödning upp mot buken och börjat sätta sig runt organ. Man misstänkte då att det även hade börjat sätta sig runt levern, vilket inte är bra, då jag vidare även har Hepatit B.

Jag har nu gått på en 6 månaders injektionsbehandling med Procren Depot, som ges i sidan på magen. Detta för att lugna ner Endometriosen. Det verkar ha hjälpt och nu äter jag p-piller konstant, utan nåra röda månader ... jippie å prisa gud för att jag slipper det. Alltid något positivt med det negativa.

Det senaste i mitt intressanta liv är att jag väntar på kalleles från Umeå Universitets Sjukhus ... Heter det så? Huddinge Infektionsmottagning skall skicka remiss upp till Umeå iaf, där jag skall genomgå en leverbiopsi, främst för att se hur min lever mår och vidare kunna konsultera med en infektionsläkare vilken form av eventuell bromsbehandling jag skall sättas in på. Detta för att förhindra att min lever försämras i för snabb takt. Sad but true. Man behöver inte va nerdränkt alkoholist för att få skrumplever.

Efter denna sammanfattade, men dock ganska långa sjukdomshistoria kommer en dikt jag tagit fram ur min poetiska ådra och hoppas att detta blir en liten tankeställare till alla ni underbara vänner, som finns vid min sida. Ni ska veta att jag älskar er över allt annat och ni betyder allt för mig. Tror inte att några namn egentligen behöver nämnas, men för säkerhetsskull så gör jag det iaf. Hoppas att ni fortfarande finns vid min sida, trots de mindre missöden som följer mig. Jag söker inte erat medlidande, bara förståelse och en liten tankeställare.

Erika, Carro, Rickard, Carina, Linda.L, Vickan, Maja, AC, Josephina, och Pontus mfl mfl

Om någon känner sig bortglömd ... förlåt ... säg till isf.

När ni ser på mig, vad ser ni då? När jag vänder mig om, vad tänker ni på? Betyder jag mindre för att jag inom mig bär, något som inte syns, men som gör ont inne här? Är jag inte fortfarande densamma som förut? Även om jag ibland tvingas fatta svåra beslut. Även om jag ibland har så ont att jag inte vill se. Fast tårarna vill falla, så vill mitt hjärta le. För jag hoppas och tror att ni ändå finns kvar. För jag vill finnas för er i livets alla dar.

Trots att dagarna försvinner likt snön som smälter, känns det som en evighet, en tidsrytm som inte vill forschera framåt, utan tuggar envist på samma ställe. På lördag har jag tillbringat en månad av mitt innehållslösa liv hos mina föräldrar i den mycket händelserika staden Sollefteå (hög ironinivå). Kalendern har nästan blivit en beroendeframkallande fixering för mig. Räknar dagarna och önskar att jag visste mer. När får jag flytta in i min lägenhet? När ska kvinnan som har lägenheten nu, men som bor i Falun, får fingrarna ur å ringa mig? Just nu känns det mesta rätt färglöst och menlöst. Försöker tänka på mina underbara vänner, som väntar på mig, speciellt Erika, å genast blir vardagen lite lättare att leva.

Fick ett sms igårkväll från en envis person, som har försökt få till det me mig lääänge. Började redan för flera år sen. Jag nobbade redan då. Sen har det varit tyst fram tills jag öppnade mitt SD-konto igen. Vilket jag senare stängde igen. Ibland hjälper det inte att tala klarspråk. För att fortsätta på samma spår, kan jag nämna en annan som också var otroligt efterhängsen. Den historien började redan då jag bodde hemma hos föräldrarna, nångång 1997-1998. Micke hette han, morsan fick till och med säga till honom när han ringde. Men inte ens det fick honom att sluta. Så en dag, då jag flyttat till Stockholm, står han utanför min port å ringer på mobilen, vars nummer han fått genom 118 *morrar*. Ibland har killar svårt å fatta.

Detta får mig vidare å tänka på Magnus, som jag träffade nåra gånger i Umeå. Konstig kille, tycker jag numera. Kanske inte då. Men, jag glömde ett av mina favoritlinnen hos honom. Det såg jag aldrig röken av på flera år. Fick tjata och tjata att han skulle skicka mig det. Menar, knappast dyrt me porto. Fick tillslut skicka upp ett vadderat kuvert med porto på i ett annat kuvert till honom, för att han skulle ge tillbaks linnet till mig. Va säger man? Christian, också från Umeå, va väl enda normala ... iaf minst onormal *s*. Så, man ska väl hitta sig en normal kille (lättare sagt än gjort) eller leva i celibat resten av livet.

Slutligen avrundar jag dagens blogginlägg med nedanstående låttextstycke, tillägnat den person som betyder allra mest för mig.

Puss å Kram till alla som förtjänar det. Ni vet vilka ni E ... ;O). Btw, ni har en inflyttningsfest att se fram emot. Alla snälla e bjudna ... ;O).

TILL ERIKA, DEN PERSONEN SOM ÄR EN DEL AV MITT HJÄRTA, HON SOM FÅR LIVET ATT FORSÄTTA LE. DU ÄR FÖR EVIGT DET VÄRDEFULLASTE JAG HAR. ÄLSKAR DIG ÖVER ALLT ANNAT VÄNNEN.

They say they don't trust you and me, we, us. So we'll fall if we must, 'cause it's you and me and it's all about us. If they hurt you, they hurt me too. So we'll rise up, won't stop. And it's all about us. There's a theme they can't touch cause you know. They don't know, they can't see, who we are.

3 bästa låtarna just nu:
9 Crimes - Damien Rice
Zombie - The Cranberries
One - U2 feat. Mary J Blige

Tre låtar/artister/band du gillat mer än tre år:
Savage Garden
Def Leppard
Darren Hayes (Räknas han, eftersom han tillhörde Savage Garden)

Tre svenska artister/band du gillar:
E inte heller sådär super för svensk musik men försökte klämma fram tre svar iaf ;O).
Tomas Ledin
Welkin & the Janglers (Min fd jobbarkompis/kompis band)
Roxette (Jo, dom har gjort nåra sköna hits)

Tre låtar på franska (eller annat valfritt språk som inte är engelska eller svenska)
Quién Me Iba A Decir
Qué Mas Da
A Chi Mi Dice

Tre brittiska band/artister du gillar:
Robbie Williams
U2
Komma tyvärr inte på nån tredje (skäms)

The strofer du tycker är fina:
LeAnn Rimes - Please Remember
Please remember, I was there for you and you were there for me.
Please remember, our time together when time was yours and mine and we were wild and free.

LeAnn Rimes - Damn
Damn, I hate the way you know me.
And damn you kill me when you hold me like I'm your world.
Like this won't hurt, like a favourite curse hitting every nerv.
Damn, I'm fighting and I'm losing it.
Damn you, you pulling and I'm pushing.
I'm wrestling with, I toss and twist, 'til finally I give in.

Gareht Gates - Unchained Melody
Oh my love, my darling, I've hungered so for your touch.
A long, lonely time.
And time goes by, so slowly, and time can do so much.
Are you still mine?

Tre artister/band du tycker är överskattade:
Björk (gillar inte henne alls)
Amy Diamond
Har hjärnsläpp för fler alternativ, finns säkert massvis

Den/det/(de) mest otippade artisten/bandet på mp3:n/ipoden:
Evanescence (har faktiskt börjat gilla dom mer å mer)

Pinsammaste i Ipoden/mp3:n:
Får väl bli Smurfarna =P.

Några artister/band som aldrig kommer hamna i din Ipod/mp3:
Björk, för jag hatar henne.
Säger även Amy Winehouse, som Erika, för jag gillar inte henne alls. Alltså Amy Winehouse, inte Erika då ... *fnitter*.

Jag utmanar Carina, Johanna, Jennie - Eliska. Andra som känner sig manade får gärna plita ihop nåt på Era bloggar, så kan jag tjuvkika sen ... ;O).

Följande e mer ett faktum än påstående. Jag mår så illa nu och har sån grym ångest över de veckor jag nu tvingast tillbringa i skitstaden Sollefteå och i denna lilla pissgula villa hos mina päron. Detta med anledning av morsans dagliga tjat om att jag ska äta mer, mer och ännu mer av mat, kakor och annat fettbildande. Bara för att jag inte ids bråka me henne, så har jag som en liten nickedocka, ätit av allt kära mor velat. Detta har således resulterat i en viktuppgång på nästan 3kg nu på 15 dagar, som jag tillbringat här. Fattar ni då att jag mår dåligt eller? Känner verkligen hur magen sväller å står ut, och har ont dagligen. Känns därmed heller inge kul att de 4½ månader jag lagt ner på noggran kostavvägning, diet samt motion, e totalt bortkastat på 15 dagar här hos päronen. Kanske låter som petitesser i era öron, men för mig e det ett totalt nederlag. Försöker peppa mig, med att jag snaaaart får flytta till Övik och genast kan återgå till mitt vanliga liv. Har hittat en jättebra GI-kost-bok, som jag planerar att följa strikt och troget, tills jag jobbat bort dessa överflödiga kilon ... IGEN. Mitt mål va ju som sagt satt till 45 kg. Vägde 47.4 när jag åkte upp hit och nu visar vågen 49kg *grinar*.

Mitt andra problem hos päronen har varit alla vilda diskussioner och bråk om hur min hund Fellini ska uppfostras osv. Blir otroligt less på att ständigt måsta tjata på päronen och hålla koll på min hund. Tycker det e respektlös och egoistiskt av dom att skita i va jag säger, bara för att tillfredsställa sina gulle-gull behov. "Han måste ju få det". Sen Fellini kom hit har han börjat hoppa i soffan, tigga vid matbordet, tom stått uppe på matbordet, försök nalla saker från bänken m.m. Allt detta pga att päronen slage dövörat till för mig och gjort allt tvärtemot. Dom proppar i Fellini dagligen med allt från kakor, korv, hårdbröd, ost till leverpastej. En annan sak dom absolut inte fattar e att jag fått strikt order från veterinären att Fellini ska hållas i absolut stillhet under 8 veckors tid, pga sin artoscopi på armbågen. Detta skiter päronen i också. "Han måste ju få va hund", säger dom, å kastar leksaker hejvilt. Fellini springer, studsar runt, uppför å nerför trappor, å jag har en fasligt sjå å hålla kolla på honom. Hoppas DOM Står för konsekvenserna av allt som blir till följ av det dom gjort under denna tid jag vare här.

Tack å hej

P.S. Saknar en viss "R" lite grann.D.S
P.S.2. Erika ... du e bjuden som första gäst till mig på kvällsfika i min lilla lya, när jag komme upp. Pöss på dig.D.S.2