13 minusgrader ute och kylan bet sig sannerligen fast i både arslet och lårena. Drog upp min stora huva på jackan och gav mig till trots ut på min sedvanliga morgonpromenad. Fryser fortfarande, trots att det är en timma sedan jag kom in i värmen igen. Har hunnit med att köra 3*10 reps bic.curls samt 3*10 reps hantelrodd. Misströstade mig igårkväll, då pappas dumma våg skrek 53kg, vilket innebär att jag skulle ha dragit på mig en viktökning om 5.6kg. Försökte dock att se någon ljuspunkt i det hela, då Plus så lämpligt visade en granskning av fyra digitala vågar, där samtliga visade fel resultat. Måtte jag få flytta från den här hålan snart, så att jag kan ta tag i mitt liv igen och bli en levande människa.

Det skrämmer mig att jag fortfarande, (trots att det nu gått snart tre år sedan den hemska händelsen i april 2005) har men. Det slog mig idag under morgonpromenaden, att jag ständigt känner det som att någon går bakom mig. Av ren nojja vänder jag mig om allt som oftast och för det mesta finns ingen där. Men, om någon går bakom, stannar jag upp tills denna/dessa har passerat mig. Fånigt? Kanske, kanske inte, men den händelsen har satt sina spår och kommer att förfölja mig resten av mitt liv. Livet känns oerhört orättvist, när jag tänker på det. Hans straff, fem år, mitt straff, hela livet ut. Ibland kan jag vakna på nätterna och känna hjärtat dunka hårdare och hårdare, ångesten kryper på och jag får svårt att andas. Jag minns det så väl, samtidigt som jag bara vill glömma. Men om jag blundar, ser jag det bara tydligare, kudden som han försökte kväva mig med, slagen och de nedlåtande orden. Vad fick jag? 10 besök hos en Psykolog och sen skulle jag då vara färdigrehabiliterad. Samt en mindre summa pengar i skadestånd, vilken glädje.

På SÖS fick dom en chock. De sa att det inte sett såna otäcka skador på väldigt länge. Och nej, jag var nog ingen vacker syn för ögat. Men, de såren läkte, även om det gjorde ont. Det är såren i själen som tar sådan tid att läka och det gör fortfarande ont. Jag tror att händelsen jagar mig fortfarande, mycket därför att jag under väldigt lång tid stängde ute känslorna och vägrade se vad som hänt. Jag intalade mig själv att allt var bra och jag mådde toppen. När känslorna började släppa, blev det inte mycket bättre, då skyllde jag allt på mig, för det var ju mitt fel. Det måste det ha varit, för tom domaren i SVEA sa ju så: "Varför knuffade du inte bara bort honom och gick därifrån?" Va fan är det för fråga?!? "Jo, du förstår Herr domare, det är väl absolut inga problem för en tjej på 150cm, 48kg att knuffa bort ett muskelpaket på 186cm och 96kg, som dessutom är aggressiv och hotat att slå ihjäl en. Självklart är det då min första tanke."

Vill rikta mitt helhjärtade tack till Erika, än en gång. Kan inte sägas tillräckligt mycket. För du fanns där för mig, direkt efter händelsen, genom rättegångarna och efteråt. Du stod kvar vid min sida, och har aldrig svikit mig. Jag förtjänar inte dig och din vänskap ... men tack för att du finns kvar och dela alla med och motgångar. Älskar dig så otroligt mycket ... Ville bara att du skulle veta.

Puss, Linda

P.S. Jennie, Fellini mår prima. Pälsen har vuxit väldigt bra ... nu e det bara lite kort, men annars ser det bra ut. Nu e han väl en blandis mellan Nakenhund och Powder Puff .. ;O). Fellini hälsar Keyla me blöta pussar. Han saknar sin girlie ... *ler*.D.S