Trots att dagarna försvinner likt snön som smälter, känns det som en evighet, en tidsrytm som inte vill forschera framåt, utan tuggar envist på samma ställe. På lördag har jag tillbringat en månad av mitt innehållslösa liv hos mina föräldrar i den mycket händelserika staden Sollefteå (hög ironinivå). Kalendern har nästan blivit en beroendeframkallande fixering för mig. Räknar dagarna och önskar att jag visste mer. När får jag flytta in i min lägenhet? När ska kvinnan som har lägenheten nu, men som bor i Falun, får fingrarna ur å ringa mig? Just nu känns det mesta rätt färglöst och menlöst. Försöker tänka på mina underbara vänner, som väntar på mig, speciellt Erika, å genast blir vardagen lite lättare att leva.

Fick ett sms igårkväll från en envis person, som har försökt få till det me mig lääänge. Började redan för flera år sen. Jag nobbade redan då. Sen har det varit tyst fram tills jag öppnade mitt SD-konto igen. Vilket jag senare stängde igen. Ibland hjälper det inte att tala klarspråk. För att fortsätta på samma spår, kan jag nämna en annan som också var otroligt efterhängsen. Den historien började redan då jag bodde hemma hos föräldrarna, nångång 1997-1998. Micke hette han, morsan fick till och med säga till honom när han ringde. Men inte ens det fick honom att sluta. Så en dag, då jag flyttat till Stockholm, står han utanför min port å ringer på mobilen, vars nummer han fått genom 118 *morrar*. Ibland har killar svårt å fatta.

Detta får mig vidare å tänka på Magnus, som jag träffade nåra gånger i Umeå. Konstig kille, tycker jag numera. Kanske inte då. Men, jag glömde ett av mina favoritlinnen hos honom. Det såg jag aldrig röken av på flera år. Fick tjata och tjata att han skulle skicka mig det. Menar, knappast dyrt me porto. Fick tillslut skicka upp ett vadderat kuvert med porto på i ett annat kuvert till honom, för att han skulle ge tillbaks linnet till mig. Va säger man? Christian, också från Umeå, va väl enda normala ... iaf minst onormal *s*. Så, man ska väl hitta sig en normal kille (lättare sagt än gjort) eller leva i celibat resten av livet.

Slutligen avrundar jag dagens blogginlägg med nedanstående låttextstycke, tillägnat den person som betyder allra mest för mig.

Puss å Kram till alla som förtjänar det. Ni vet vilka ni E ... ;O). Btw, ni har en inflyttningsfest att se fram emot. Alla snälla e bjudna ... ;O).

TILL ERIKA, DEN PERSONEN SOM ÄR EN DEL AV MITT HJÄRTA, HON SOM FÅR LIVET ATT FORSÄTTA LE. DU ÄR FÖR EVIGT DET VÄRDEFULLASTE JAG HAR. ÄLSKAR DIG ÖVER ALLT ANNAT VÄNNEN.

They say they don't trust you and me, we, us. So we'll fall if we must, 'cause it's you and me and it's all about us. If they hurt you, they hurt me too. So we'll rise up, won't stop. And it's all about us. There's a theme they can't touch cause you know. They don't know, they can't see, who we are.