Jag har precis tagit ett långt, hett och avslappnade bad. Den ljuslila morgonrocken, som jag fått av min storebror Fredrik och hans fru Stefanie för några år sedan, värmer gott runt min småfrusna kropp. En blöt hårslinga irriterar i ansiktet och några vattendroppar faller ner. Jag drar håret bakåt i en hästsvans samtidigt som jag drar en djup suck och blundar. En lugn ballad spelas i bakgrunden och tankarna börjar snurra runt. Det skär i hjärtat och jag känner plötsligt en tomhet inom mig. Lika fort som känslan smygigt sig in, försöker jag skaka av mig den. Ute faller snöflingorna och kylan är ett faktum.

Stadens egen lokaltidning har en helsides artikel på sista sidan. Tre män står fint uppradade framför en byggnad, vars färg känns lika trist som vädret ute. Jag hajjar genast till när jag läser ett av namnena, Per Forslund. Fast det gått närmare 14 år sedan, minns jag det som igår. Han var min allra första kärlek. Obesvarad sådan också. Så många tårar jag fällt om nätterna, kramat min kudde och drömt mig bort. Idag, sambo och två barn, men han har inte förändrats nämnvärt till det yttre, utan är lika snygg nu som då. Antar att den första kärleken alltid kommer att ha en plats i hjärtat oavsett om det var av den lyckliga eller olyckliga sorten. Alla mina förälskelser kan tilläggas, var av den olyckliga sorten. Men, vad kan väl en tonåring göra, då hjärtat brister?

Tonåring? Nej, mitt hjärta har gråtit allt för många gånger, mina tårar har rasat likt ett vattenfall och själen har brustit som ett stormande hav. 27 år och att famla efter nyckeln till någons hjärta, vad har väl då ålder med saken att göra? Jag råkar bara var den lilla flickan som aldrig hittar ett hjärta vars dörrar står på glänt.

Linda