Snacka om kul å leva på existensminimum. Kan jag inte bara få ett jobb, hur jävla svårt ska ne va på en skala alltså? Jag lever nu på 196.50:- tills på fredag och då får jag knappt ut nåra pengar heller. Jag vet att jag gnäller mycket, men va fan ska jag göra då? Le och se glad ut och se på alla andra som slipper dessa bekymmer, som inte behöver oroa sig hur dom ska få pengarna att räcka.

Jag sover väldigt oroligt på nätterna nu och kan inte sluta tänka på honom. När jag går på stan, är jag hela tiden på helspänn ifall han skulle dyka upp nånstans. Det känns en evighet och att tiden står still. Jag vet att det bara kommer att förstöra om jag skickar ytterligare ett sms, men det e så svårt. Önskar bara att jag kunde få veta om han känner nåt för mig eller inte. För om han inte känner nåt, så kan jag åtminstone sluta hoppas å fundera. Nu kan jag bara inte släppa taget om honom ... och jag som lovat mig själv å inte gå å bli sådär förjust i nån ny kille.

Det e som att jag skulle kunna spela upp alla de gånger vi träffats på, om och om igen, gå igenom alla detaljer, vad han sagt, hur han betedde sig, reaktioner osv. Det gör mig galen och jag kan inte sitta still, blir rastlös och kan inte fokusera på nåt alls, mer än honom. Varje gång mobilen piper, hoppar hjärtat till och besvikelsen e lika stor varje gång, då det inte e han. Förstår inte vad det e med honom, men han får mig att tappa förståndet och allt med mig själv. Han har nåt speciellt som jag inte kan få grepp om. Jag vet bara att jag vill ha honom här ... nu ... igen ... och kramas ... Fy fan att det ska va så svårt och komplicerat.

//Linda