Nu e jag sådär rädd igen, jag sitter här i soffan, darrar och tårarna rinner. Jag får panik och blir rädd för hur jag reagerar utan något som triggar detta. Det har hänt så många gånger förr ... och jag försöker ta djupa andetag men blir bara skrämd och mer inåtvänd. Om själar kan brista så har jag förlorat min för längesen ... Om hjärtat kan krossas, så har jag tappat hoppet om att någon kommer kunna laga det igen.  Tre år sen ... tre långa år har gått ... men stunder som denna känns det som alldeles nyss ... å jag blir rädd igen ... vet inte var jag kan gömma mig. Kippar efter andan, och kan känna kudden som pressas mot mitt ansikte. Jag känner ett slag, två slag, tre slag osv ... Jag blundar samtidigt som tårarna strömmar nerför mitt ansikte ... Hjälp mig ur detta ... Behöver känna trygghet igen. Jag e förlorad ...