Det har varit en lång, omtumlande, men också väldigt händelserik helg. Lördagen var en av de bästa på länge och jag träffade så många gamla vänner, däribland kära Tony, som jag inte sett på fyra år, bortsett från snabbisen i torsdags, då han lämnade VIP-inbjudan. De flesta var efterlängtade, saknade och bara positivt. Sara, gotjejen, men vi hann knappt prata nåt. Stefan, fast han va jättefull, men vem va inte det. Sussie, ja, alla, förutom en person.

Jag har även haft mycket att tänka på, funderat tusen gånger om, ifall jag verkligen fattade rätt beslut. Det känns tungt, jobbigt och bara lessamt. Sitter å fingrar på msn-fönstret, ska jag messa eller låta bli? Jag kan inte hjälpa det, men saknaden e enorm och längtan om än större än innan.

Som tidigare nämn, är jag inget större Melodifestivalfan, men textraderna nedan från Sibels bidrag, känns så otroligt passande ...:

"Even if I could I wouldn't leave you crying. Even if I should. And there is no use denying. That you and I belong together. We share a hidden past. And nothing short of my forever. And yours is what I ask. I don't have much to give you. I don't have much to share. I reach as far as I dare go. And pray I'll find you there"