Mitt hjärta gråter av ensamhet och min själ den brister av saknaden. Det är så ensamt, kallt och världens känns så otroligt skrämmande, när man inte vet vad som väntar där framme. Jag vill så gärna tro, men tron har svikit mig förr. Jag vill så gärna hoppas, men hoppet har lämnat mig så många gånger förr. Jag vill så gärna veta, men är rädd för vad sanningen har att avslöja. Istället kryper jag ihop och omsluter mig i en bubbla, där ingen kan se. För ingen skulle förstå, då jag har vandrat ned för den här vägen så många gånger förr. Långsamt blundar jag, tar ett djupt andetag. Nu släpper jag taget och låter mig falla, och förlitar mig än en gång på hoppet. Kommer det att göra ont, eller faller jag mjukt, för en gång skull. Ingen vet vad framtiden har i förvar åt mig ... En dag måste solen lysa när jag vaknar och tittar ut genom fönstret. // (LML 2008-03-12) (Escondidos)