Här sitter jag i soffan och tittar runt i rummet. Ögonen blir suddiga och jag känner hur en tår sakta bildas och långsamt rullar nedför mina kinder för att landa och dunsta bort. En till tår bildas och jag blundar och försöker desperat att fly från mina egna känslor. Förtvivlat kryper jag ihop och önskar att jag kunde vakna upp ur denna mardröm.

Folk kan inte förstå, de kan inte sätta sig in i hur jag känner och de rycker lättsamt på axlarna och tycker att jag bara borde glömma. Jag tillåts inte gråta, sakna eller låta mitt hjärta långsamt slå sina sista slag för den personen som fanns i mitt liv. De tycker att allt borde kännas lättare nu och att jag bara ska gå vidare. De förstår inte att ett hjärta som fortfarande slår och håller en plats öppen för honom, inte kan stänga av och låtsas som inget hänt. Alla sår läker förr eller senare, men en del tar längre tid.

Jag har inte glömt, jag har inte slutat känna

Linda