Verkar som att det jag tvivlade på var befogat iaf. Jag vet varken ut eller in och har knappt sovit något på hela natten. Att något kan slitas ifrån en och bli nattsvart i ett ögonblick. Det är skrämmande hur fort och utan förvarning det kan gå. Jag är så otroligt förvirrad och lessen nu och vet inte hur jag ska kunna fortsätta utan honom. Jag trodde ju i min enfald att det var han och jag, men det var för bra för att vara sant. Uppenbarligen förtjänar jag inte att vara lycklig, glad och kär. Hur mycket jag än vänder och vrider på det och går igenom allt från första början, så kan jag inte förstå hur det blivit såhär? Gjorde jag nåt fel? Vad har dom som inte jag har? Varför sa att han allt som han sa till mig, om han inte menade det? Är det här slutet nu och vi går skilda vägar? Jag verkar ju iaf inte ha kunnat ge honom det han vill ha och behöver ... men uppenbarligen kan någon annan tjej det ... Hoppas den tjejen kommer uppskatta honom och hans underbara barn på samma sätt som jag gjort ...

//L