Vädret är minst sagt skiftande, ena stunden varmt och sol för att i nästa stund helt utan förvarning försvinna och förvandlas till kyla och grå himmel. Lite så jag känner inom också, känslor som egentligen inte är befogade, men som jag inte kan stå emot. Jag är lycklig, kär och har fått det bästa jag kunnat önska mig. Men samtidigt som mitt hjärta slår för honom, så jävlas mina tankar med mig och får mig att tänka. Jag blir så arg på mig själv och borde bara skaka av mig alla tankar å känslor och bara glädjas och njuta av livet som är. Men jag kan inte och det beror nog på mitt fortfarande inte så bra självförtroende.

Det som gör att jag hela tiden funderar över om han verkligen vill ha MIG, om han inte egentligen önskade att han fick nån annan, den där snygga tjejen på andra sidan gatan (teoretiskt tänkt). Va fan ser han hos mig egentligen? Jag hatar mig själv och jag hatar det mina tidigare relationer har orsakat mig och vad detta har resulterat i, att jag inte kan känna full tillit och förtroende nog att våga tro att det är MIG han vill ha och ingen annan. Fan ta de killar, som sårat mig, som varit otrogen och krossat mitt hjärta i miljontals bitar. Fan ta han som satte "kniven" i ryggen på mig och verkligen fick mig att tappa ALLT förtroende jag nånsin haft för killar, han som fick en timmas tortyr att bli ett evighets lidande.

Jag vet ärligt talat inte hur jag ska göra för att våga kliva ett steg framåt och släppa taget om livlinan, som jag håller hårt i, min enda trygghet, som gör att jag inte ska falla och göra mig illa som så många gånger förr. Jag vet inte hur jag ska gör för att intala mig att han inte är som alla andra och måste ha andra vid sidan av. För innerst inne, så vet jag nog att han inte är sån. Det är JAG som måste måste våga ... Hjälp mig att våga ... Jag älskar honom över allt annat och vill inte förlora ... ännu en gång ! ! !